onedirectionfan.blogg.se

 

 

Vi hade studiedag så då skulle vi passa på att ha en spelning i Birmingham.

Vi skulle uppträda klockan fyra på ett stort köpcenter.

Paul kom ut och hämtade upp oss med minibussen.

När vi kom dit fick vi gå in bakvägen och vara i ett litet rum sålänge, där sjöng vi upp och bytte om.

Jag stallde mig vid fönstret men gömde mig bakom den mörka gardinen så att ingen där nere skulle se mig, det var redan kö.

Vi skulle sjunga "what makes you beautiful" "one thing" och "up all night", sen efter det skulle vi signera.

 

 

När vi närmade oss hissen hörde man en massa skrik, dom hade nog sagt att vi var påväg upp.

När hissdörrarna öppnades möttes vi av ännu högre skrik.

Vi småjoggade upp på scenen.

Skriken blev ännu högre, och alla hoppade omkring.

 

När vi sjungit klart ropade alla "one more time! one more time!"

När vi klivit av scenen gick vi bak och drack vatten, sedan skulle vi upp på scenen igen.

Kön ringlades ända ut från köpcentret.

 

 

Jag lyfte mig från min stol och sträckte på mig, min hand värkte.

Jag kollade på Harry, jag tyckte synd om han, med gipset och allt.

Det vibrerade i fickan, jag tog upp mobilen, det var Carly, och tröck på den gröna luren.

 

 

 

Jag var verkligen trött efter en dag på cafeet.

Jag halvlåg ner i den mjuka divansoffan när pappa kom in med varm oboy.

På ett sätt höll jag med pappa. Varför hoppa av nu igentligen när jag hade så lite kvar?

Men samtidigt var jag så less på skolan. Jag visste att killarna också funderat på det, för dom behövde ju inte gå där, och jag ville hänga med dom på dagarna istället för i plugget.

Innan jag bestämde mig för något skulle jag prata med Liam.

 

 

Jag var påväg hem till Liam, jag bestämde mig för att få lite motion istället för att ta bilen.

Det började bli allt mörkare om kvällarna.

Jag gick på en lång gata i stan när två män i 35-årsåldern hoppade fram runt hörnet och började ta massor bilder på mig.

Dumma paparazzis.

Dom hade börjat följa efter mig och tog bilder på mig osv nu när dom visste att Liam och jag var ett par, jag hade väldigt svårt för paparazzis, dom gjorde verkligen ALLT för att få ta på bilder och en intervju.

Jag försökte täcka för mitt ansikte och gick med snabbare steg, men då kom ännu fler.

Dom stog i en ring runt om mig.

Frågorna haglade in så jag blev helt yr.

Det ända jag såg och hörde var kamerablixtar och frågorna som snurrade runt i mitt huvud.

Dom blev bara fler och fler.

Jag kunde inte kontrollera mig själv.

Jag knuffade alla som stog i vägen så att jag kunde komma ut från klungan sedan sprang jag allt vad jag hade hem till Liam med gråten i halsen.

När jag öppnade dörren föll jag i hans famn och grät.